Aeterna Pictura

Ingen bra början:(

Så började våran resa i Thailand och både vi och barnen var förväntansfulla för vad som skulle komma skall. Resan hittills visade sig bli en helt annat än vad våra förväntningar var. Redan någon dag efterankomsten och de första mötena med min frus familj, började barnen insjukna en efter en...

Först våran dotter Linnea 4 år. I en resa GenomBangkok med taxi började Spyorna hagla

Därefter komfebern och hals ont som ett brev på posten.

Därefter var det våran 8 åring Christofer och slutligen yasmine våran 2 åring. 

Till slut var hela familjen på sjukhuset och alla utom jag och min fru var sjuka. Dom hade fått  en form av influensa som var ganska svår. Och drop och andra mediciner fick sättas in omedelbart , självklart jätteläskigt som förälder att vamedlem om. De senaste dagarna har spenderats här på sjukhuset med omnejd och tiden har mest gått åt till att oroa sig och konsultera sjukhus personal och funderaöver hur vi ska finansiera det hela. Men först måste vi bli friska.

Sedan hoppas vi på att kunna återuppta resan och hitta de foto tillfällen jag längtat såmycket efter och barnen efter bad och sol.

Fortsättning följer...

Nedräkningen börjar...

Då var det snart dags. Det börjar suga lite extra i rese-tarmen och en svag men spännande nervositet som alltid infinner sig innan en resa börjar dyka upp.

En hel del har hänt och händer nu innan resan och sedan senaste inlägget både i jobbet och privat.

Mitt jobb har varit ganska så stressigt och mycket just för att jag ska iväg en längre tid. Människor måste ta över efter mig och jag har en hel del förberedelser för att förenkla deras tillvaro då jag lämnar landet.

Födelsedagar har avlöst varandra både för mig själv och min fru och flera i släkten. Kan inte fatta att jag är 37 nu!? Hade en gammal vän på besök med sin son( ovan ) och vi pratade länge gamla minnen och insåg va gamla vi båda hunnit bli hehe.

Fortfarande också lite bedövade efter de tragiska omständigheter som jag nämnde i min tidigare inlägg, men också ett slags lugn i att vi i allafall snart kommer att få rå om varandra i Thailand och slippa stressen här i sverige ett tag framöver.

Mitt nya objektiv är nu monterat på kameran och är redo för många förhoppningsvis trevliga porträtt där nere. jag har skaffat mer film( portra 160 ) och införskaffat extra batterier etc för att vara förberedd med både analoga och digitala kameran när det är dags därnere.

Jag fick ett extra foto uppdrag nu i veckorna innan resan också och det blev som en skön uppladdning och träning inför resans plåtningar.

Jag jobbar mest sporadiskt nuförtiden och mestadels för folk jag känner och i mitt eget tempo. Det känns väldigt bra att jobba utan att ha någon press på sig.

Innan en sådan här resa blir jag alltid lite sugen på rese foto och böcker i det temat för att få inspiration och ladda upp med lite ideer och tekniker att ha i bakhuvudet när jag är därnere sedan. Ska bli roligt faktiskt.

Nu räknar jag bara dagarna... 

Motivationen börjar smyga på igen...

Tar upp bloggen igen som en som en liten nystart för den kommande tiden.

En hel del har hänt i mitt privata liv och har därför inte varit lika aktiv som man ibland önskat vara.

Stundtals har jag fotat och nästan krampaktigt dragit av en serie utan att egentligen ha några bra ideer eller inspiration till något vettigt. Mycket pga min situiation i tillvaron.  Min familj och mitt jobb senaste åren har krävt stort engagemang. Och därför har foto fått kliva åt sidan för närvarande.

Nu har jag emellertid en ny resa inbokad och ett nytt objektiv på ingång, och då börjar det förstås att rycka i den gamla foto tarmen igen.

Jag och familjen styr våran kos till Thailand och Ban dong phong igen. Och kommer att resa runt en hel del utöver det också. Att ha familj i Thailand gör det verkligen enklare att få tillgång till en hel del spännande platser och situiationer.

En del av våran resa har ett sorgligt skimmer över sig då en nära vän gick bort för ett par veckor sedan. Han var en del av familjen och våran familj i Ban dong phong var väldigt nära honom också.

Så att resa utan honom och att träffa familjen nu är rätt dubbelt. Det blir en cermoni för John som han hette och en hel del sörgande tillsammans med familjen där nere.

Samtidigt känns det som om John kommer vara med oss både i hjärtat och själsligt. Kanske kommer han finnas där tittandes igenom kamera linsen tillsammans med mig. Vem vet. En del av mig vill gärna tro det. 

Jag hoppas att det blir en fantastisk resa i alla fall och att det bjuds på många tillfällen för bra bilder. jag kommer att lägga upp så mycket jag kan och hinner här.

Det blir nog allt ifrån dokumentära bilder från Thaiboxningens mecka till familjebilder/porträtt och miljö/naturbilder .

Den här gången släpar jag med mig min Nikon f100 med 2 objektiv. och min lilla digitala Lx5 som alltid håller vad den lovar. Gillar verkligen båda kamerorna och nu med ett nytt 85 mm till min f100 blir det kul med lite nya porträtt. Blir både svartvit film och färg.

Så nu hoppas jag bara ideerna och motivationen kommer krypande mer och mer ju närmare resan jag kommer!

To be continued... 

Fotografi.

Min första blogg någonsin och första inlägg borde ju innehålla något stort hehe. Men vill bara sparka igång min blogg genom att säga ett par ord om fotografi och mitt förhållningsätt till det.

Jag började fotografera i tidig ålder och har nog alltid varit en ganska kreativ person som testat många olika sätt att få utöva min kreativitet. Jag har målat, filmat och spelat teater.

Bilder och film är nog det som fascinerat mig mest genom åren dock.  I filmväg har det alltid varit storslagna filmer med vackert foto och en stark mening som lockat mig.

Med bilder har det alltid varit svartvitt som legat mig närmast hjärtat.

Och då främst bildjournalistiska bilder med starkt innehåll. jag älskar verkligen bilder som får mig att tänka och då dom är i svartvitt blir det dessutom fullbordat!

Själv har jag fotat allt möjligt, och försökt att ta med kameran så ofta jag kan. 

När jag var yngre och "brann" ännu klarare hade jag med mig en stor Canon eos 1 överallt med nackspärr som följd hehe. Men passionen botade och övervann de flesta "rädslor" och krämpor.

Jag gick flera fotoutbildningar och jobbade som assistent på olika ställen. Ambitionerna var att bli fotograf på heltid som frilans eller på någon tidning.

Dom drömmarna började falna efter assistent jobben och andra motgångar.

Jag insåg att man var tvungen att slå sig fram och skapa sig ett namn länge först för att verkligen få fota det man önskade. Och jag ville verkligen inte sälja mig själv. Jag glömmer aldrig en fotografs ord som jag jobbade för en gång.  Jag hade jobbat och slavat ett antal nätter för ingen lön alls( som det är för alla assistenter ), och min tjej var nästan beredd att lämna mig.

Han sa: -" Jag blir nästan förolämpad av  din strävan efter ett eget liv , när du jobbar som assistent. Du ska vilja sova i studion och vara singel, det är dom bästa förutsättningarna!" Detta efter att jag ville åka hem till min flickvän efter alla kvällarna med slit...

Det var då jag bestämde mig för att inte ha fotografin som ett jobb tror jag.

Jag frilansade ett litet tag efter detta, men avecklade allt mer de gamla drömmarna och insåg att jag var för gammal för att slå mig fram bland alla unga tuppar med photoshop talang hehe.

Jag började jobba med annat och insåg snart att barn med handikapp var något som gav oerhört mycket mer än att ha fotografin som jobb. Däremot lämnade jag aldrig mitt intresse för fotografin utan hade det som ett brinnande intresse vid sidan om.

Jag har nu 4 barn och bor tillsammans med en underbar fru som också hon är media intresserad och fotandet pågår i skrivande stund.

Numera använder jag en analog Nikon f100 som huvud kamera och en panasonic Lx5 som backup och digitalt.

Jag har med fasa sett på hur den analoga foto värld jag älskade börjat gå i graven för att byta plats med den digitala. jag har svårt att passa in där känner jag och kommer fortsätta mitt analoga intresse så länge det går.

Ibland spyr jag nästan på all "mobil" fotografi och manipulareda bilder och känner det som om 2000 talet måste gå till historien som det med underpresterande rent kreativt vad gäller medialt konstnärs-skapande generellt. Det digitala har verkligen inte varit en injektion i rätt riktining för varken musik/bild/film i min mening. Men kanske kanske i framtiden kommer människor att se tillbaks på det som var innan och inse att kvalitet framför kantitet är att önska:) Och något med själ framför det själlösa.

Over and out..

/Martin.