Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Dokumentär foto död på Fotosidan? Livet går vidare..

2 ämnen denna blogg.

Först något lite lättsammare men som ändå varit lite som en nagel i ögat på mig den senaste tiden på Fotosidan.

Jag saknar verkligen en aktiv grupp för Dokumentär fotografi eller bildjournlistik!

Är ingen intresserad av det? Finns här inga utövare eller människor som vill berätta något med sina bilder? Hur kan det saknas en sådan grupp i ett fotografiskt forum undrar jag??

Kanske överreagerar jag och det är så att att dessa ädla ämnen går under andra grupper såsom svartvitt, Porträtt, etc. Men det borde verkligen finnas en grupp för detta.

Pappa, Nikon 85 mm f1,8.

Nu till ett tyngre ämne som berör mig själv och min familj mycket och har gjort de senaste månaderna.

I mina tidigare blogginlägg har det ofta handlat om dramatiska saker jag upplevt och som hänt oss de senaste åren och månaderna..

Det här blogginlägget tillägnar jag min älskade far som vi nära på förlorade pga av en stroke för ett par månader sedan.

Min far är 76 år och har varit en väldigt aktiv och sund människa som långt upp i åren motionerat och ätit sundare än både mig själv och många andra människor jag känner. Jag är själv utövare av idrott på rätt hög nivå och försöker hålla igång även nu då tiden inte finns till, men min far har alltid varit en bra förebild när det gäller detta,

Han har krigat mot Cancer en längre tid och fram tills för några månader sedan var han fortfarande ute i spåret och gick raska promenader med stavar samt styrketränade flera gånger i veckan.

Han drabbades lite olyckligt av en inflamation i ljumsken sista månaderna som gjorde att han inte kunde röra sig mycket och jag såg en snabb förändring i hans form på bara några månader. Men han kämpade på.

Plötsligt en dag i kalla februari så hände det som jag inte trodde var möjligt.

Jag hittade min far hemma under dramatiska omständigheter liggandes på golvet efter ett slaganfall. Jag och han hade tur i att jag gick över den dagen för att kolla till honom, trots detta hade han legat där hela dagen fram tills kvällen då jag hittade honom.

Ilfart in till Danderyd och en hemsk natt med besked om nuläge och lite hopp om framtiden för min far och oss. Vi visste att han hade fått en stroke och att vissa saker var försämrade men var ändå glada att han var vid liv.

Han kunde röra sig och prata, något som läkarstaben förvånades över.

Men det följde ändå ett par riktigt tunga veckor då det kändes kritiskt och han svävade mellan liv och död. Jag var hos honom varje dag i flera veckor och följde utvecklingen.

Danderyd, SamsungG S3 camerazoom.

Man hade mycket tid att fundera över tillvaron och mycket tid för reflektion och oro inför framtiden.

Självklart följde ingen kamera med vid ett sådant tillfälle, men det blev ändå en del mobilkamera bilder under all väntan som min fru och jag tog mest för att komma ihåg det som hänt och han något att hålla fast vid i den virvel av förvirring och rädsla man befann sig i under veckorna som gick.

Min fantastiska fru var också med mig den första tiden varje dag och fantastiska vänner hjälpte oss med barnen så vi hade möjligheten att vara vid min fars sida.

Tiden gick och han fick till slut lämna sjukhuset, vilket bara det var härligt i sig. Men samtidigt blev man snabbt varse om vad sårbar en människa är då han plötsligt kastas tillbaka in i vardagen utan skyddnät. Mycket gick fel och vi som anhöriga fick såklart sköta det mesta för att han snabbt skulle få den hjälp han behövde.

Från att ha klarat sig helt själv hade han nu Hemtjänst 4 gånger om dagen och kunde knappt gå själv utan hjälpmedel.

Sakta men säkert började minnen och uppfattning och även fysiken att förbättras dag för dag.

Och det första fotografiet på sidan är ifrån min dotter Linneas 6års kalas nu i Maj.

Pappa ville själv komma och närvarade hela kalaset och gick armkrok hem med mig, om än något långsamt så nästan för egen maskin.

Det finns alltid en ljuspunkt i tillvaron, och för oss var det fantastiskt att han faktiskt var tillbaka, om inte 100% så iallafall en stor del av honom själv.

Ge aldrig upp hoppet vänner, det finns alltid en strimma av den sköna varan någonstans mellan åskmolnen...

/Over and out.

 

 

 

 

 



Postat 2013-05-12 20:55 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera