Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Det brinner...och kameran följde med.

Det har hänt ganska mycket i mitt liv senaste åren och det mesta är negativt även om en del väldigt positiva saker också hänt. Det har pendlat mellan glädje och sorg kan man säga.

Det som hände för någon helg sedan "drabbade" inte mig personligen även om det skrämde upp mig och min familj och gjorde den trygga vardagen lite mer osäker.

Jag hade precis fikat och sagt till barnen att gå ut i det vackra vintervädret. Själv gjorde jag mig redo för en promenad med Rocky( hunden inte boxaren ). Hela dagen innan hade jag funderat över något att fotografera och den ena dåliga iden avlöste den andra innanför pannbenet.

Jag tog ut Rocky på baksidan och sneddar mellan radhusen för att komma ur området där vi bor och senare för att komma till skogen som ligger nära.

Påvägen hör jag en upprörd mansröst och en annan granne som svarar denna. Den förste mannen ber om ett telefonnummer till en annan granne och säger att det är bråttom.

Jag känner att nackhåren reser sig lite och instinkten säger till mig att fråga vad som står på.

Grannen röker stressat och fingrar på mobilen, han tittar upp och säger att det brinner i hans lägenhet. Den bakgård som han nu stod i ligger bara 3 bort från våran lägenhet så jag känner en viss panik stiga när han säger detta.

Han fortsätter att förklara upprört att han bor en bit bort i området och att han själv gått ut snabbt för att slänga något i förådet. När han hade kommit innanför dörren hade han förstått att något inte stod rätt till och hade hittat sina barn för att se vad som stod på. han såg då att taket hade börjat brinna och att han inte hade kunnat få stopp på det.

Han hade fått ut sina barn fort och sedan satt igång med att ringa brandkår och polis och sedan varnat grannar och bekanta så dom kunde ta sig ut fort.

I samma veva som mannen sa detta hörde jag sirener överallt på stora vägen intill. Folk sprang även i riktning mot andra sidan området och nu kopplade jag plötsligt varför..

Jag sprang snabbt ut med Rocky mot skogen i närheten där ett mindre berg också finns för att få en överblick.

Denna vy var vad som väntade mig och min mobilkamera:

Jag förstod att den förmodligen skulle sprida sig fort för det brann ganska kraftigt kunde jag se.

Jag ringde min fru och småsprang ner mot våran lägenhet. Min första tanke när min fru svarade var: Fasen barnen är ju ute!

Jag berättade snabbt vad som hänt och började samtidigt känna hur obehaget växte i mitt huvud. jag började också formulera planer för vad som skulle räddas efter att barnen var i säkerhet.

Väl hemma med Rocky sa jag till min äldsta dotter att hålla koll på våran yngsta som låg och sov medans jag i all hast ryckte åt mig kameran och mitt 85 mm ..jag rusade sedan mot dörren och skrek till våran dotter att göra sig beredd på att lämna lägenheten och att också hålla våra 2 andra barn inne tills jag kom tillbaka med besked om vad som skulle hända.

Jag såg hennes oro och kände min egen stiga.

Jag sprang snabbt i riktningen mot elden och förbi lekplatsen där mina barn skulle vara. jag hittade dom snabbt och sa åt dom att stanna hos deras vänner och deras mamma. Dom visste vad som hänt och lovade att stanna där.

Jag sicksackade mellan gårdarna och kom runt knuten till en av de större gatorna i vårat område. Då väntade mig den här synen:

Jag kunde nu se människor springa mot platsen och bort ifrån den med saker i sina armar. Det var en ganska dramatisk syn och jag skakade på huvudet men fortsatte att springa i riktning mot byggnaden och mellan gårdar för att ta mig fram snabbt.

Efter att ha genat genom en trång passage var jag plötsligt framme vid huset som var format som ett L med 13 lägenheter i.

Människor jag kände och annat folk som flockat till platsen stod och sprang om vartannat. Innanför avspärrningar som polis och brankår satt upp sprang polis , brandmän och ambulanspersonal omkring för att försöka få ordning i kaoset.

Detta var vad jag såg:

  

Brandmännen försökte förbrilt stoppa spridningen av elden till närliggande hus nu och man hade insett att den här längan inte gick att rädda. Hela taket stod i lågor och rök kom ut överallt från sidorna på taket och balkonger.

Bredvid mig trängdes åskådare med människor som just förlorat sina hem och räddade husdjur och annat som de hunnit med att få ut. Polisen gick runt bland människorna för att försöka ringa in dem som bodde i huset.

     

Jag gjorde efterfrågningar med polis och fick snabbt reda på att ingen verkade ha skadats allvarligt. Och när oron för detta lagt sig och den andra oron för att det skulle kunna sprida sig hade lagt sig började jag plötsligt inse att jag verkade vara först ut på plats med en riktig kamera.

Överallt stod folk med sina små mobiler medans jag faktiskt kunde passa på att försöka dokumentera det som hänt och hände framför mig. Och eftersom jag inte kunde göra mycket annat just då för att hjälpa till kändes det mindre konstigt att plocka fram kameran och börja plåta.

Jag plåtade en del med min 85a och insåg snabbt att jag skulle behöva mitt 180, så jag ilade hem och tillbaka och försäkrade även barnen att vi var utom fara.

Sedan började jag skjuta så mycket jag bara orkade. Om jag hade gjort något annorlunda hade jag nog önskat en blixt med mig och 180 redan från början. Men detta är iaf resultatet av dagens drama...:

    

 

och en hel del andra bilder som berättade unefär samma sak..

Stort tack till de brandmän, polis och ambulans män som räddade liv och kämpade denna dag. Tack vare er sover jag bättre om nätterna.

Jag stannade kvar ett par timmar tills larmet och kaoset dött ut. Även lågorna hade dött ut och släckts och endast rök och skum prydde nu det stora träkadavret framför mig.

Jag kände mig ganska tom innuti och energin var helt slut. Nu ville jag bara hem till familjen och krama barnen hårt och försäkra dom om att allt skulle bli bra..

Jag vände mig sakta om och fick syn på en kvinna som kom småspringande in mot avspärrningen. Hon sprang fram till de poliser som var kvar och jag insåg att hon var från aftonbladet.

Med viss belåtenhet insåg jag också att hon hade missat alla bra fototillfällen jag hade "bjudits" på, och kanske förutom att liv hade räddats var detta det ända positiva man kunde ta med sig från denna hemska dag i Mars 2013...

 

/over and out.

 

 



Postat 2013-03-22 22:10 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera