Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Fotografi.

Min första blogg någonsin och första inlägg borde ju innehålla något stort hehe. Men vill bara sparka igång min blogg genom att säga ett par ord om fotografi och mitt förhållningsätt till det.

Jag började fotografera i tidig ålder och har nog alltid varit en ganska kreativ person som testat många olika sätt att få utöva min kreativitet. Jag har målat, filmat och spelat teater.

Bilder och film är nog det som fascinerat mig mest genom åren dock.  I filmväg har det alltid varit storslagna filmer med vackert foto och en stark mening som lockat mig.

Med bilder har det alltid varit svartvitt som legat mig närmast hjärtat.

Och då främst bildjournalistiska bilder med starkt innehåll. jag älskar verkligen bilder som får mig att tänka och då dom är i svartvitt blir det dessutom fullbordat!

Själv har jag fotat allt möjligt, och försökt att ta med kameran så ofta jag kan. 

När jag var yngre och "brann" ännu klarare hade jag med mig en stor Canon eos 1 överallt med nackspärr som följd hehe. Men passionen botade och övervann de flesta "rädslor" och krämpor.

Jag gick flera fotoutbildningar och jobbade som assistent på olika ställen. Ambitionerna var att bli fotograf på heltid som frilans eller på någon tidning.

Dom drömmarna började falna efter assistent jobben och andra motgångar.

Jag insåg att man var tvungen att slå sig fram och skapa sig ett namn länge först för att verkligen få fota det man önskade. Och jag ville verkligen inte sälja mig själv. Jag glömmer aldrig en fotografs ord som jag jobbade för en gång.  Jag hade jobbat och slavat ett antal nätter för ingen lön alls( som det är för alla assistenter ), och min tjej var nästan beredd att lämna mig.

Han sa: -" Jag blir nästan förolämpad av  din strävan efter ett eget liv , när du jobbar som assistent. Du ska vilja sova i studion och vara singel, det är dom bästa förutsättningarna!" Detta efter att jag ville åka hem till min flickvän efter alla kvällarna med slit...

Det var då jag bestämde mig för att inte ha fotografin som ett jobb tror jag.

Jag frilansade ett litet tag efter detta, men avecklade allt mer de gamla drömmarna och insåg att jag var för gammal för att slå mig fram bland alla unga tuppar med photoshop talang hehe.

Jag började jobba med annat och insåg snart att barn med handikapp var något som gav oerhört mycket mer än att ha fotografin som jobb. Däremot lämnade jag aldrig mitt intresse för fotografin utan hade det som ett brinnande intresse vid sidan om.

Jag har nu 4 barn och bor tillsammans med en underbar fru som också hon är media intresserad och fotandet pågår i skrivande stund.

Numera använder jag en analog Nikon f100 som huvud kamera och en panasonic Lx5 som backup och digitalt.

Jag har med fasa sett på hur den analoga foto värld jag älskade börjat gå i graven för att byta plats med den digitala. jag har svårt att passa in där känner jag och kommer fortsätta mitt analoga intresse så länge det går.

Ibland spyr jag nästan på all "mobil" fotografi och manipulareda bilder och känner det som om 2000 talet måste gå till historien som det med underpresterande rent kreativt vad gäller medialt konstnärs-skapande generellt. Det digitala har verkligen inte varit en injektion i rätt riktining för varken musik/bild/film i min mening. Men kanske kanske i framtiden kommer människor att se tillbaks på det som var innan och inse att kvalitet framför kantitet är att önska:) Och något med själ framför det själlösa.

Over and out..

/Martin. 



Postat 2011-09-06 13:37 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera