Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Mot solen och vattnet och på vägen ett stopp i paradiset.

Ett nytt kapitel började på våran semester. Vi lämnade sjukdom, sjukhus och ångest bakom oss och lämnade även Bangkok för att åka till Hua hin.

Den ända våndan nu var att färdas hela familjen i en bil. I Thailand gör man ju så och det är inget konstigt. Men för oss svenskar skriker det "osäkerhet"! Och stor risk för personskador! Tyvärr för att resa snabbt och smidigt ibland måste man acceptera att resa i andra länder aldrig blir lika säkert som hemma i sverige.

  

Något jag ofta bråttas med här nere. Väl hemma pustar man ibland ut och skakar på huvudet och undrar hur man i överhuvudtaget kunde gå med på något dyligt.

Samtidigt tänker jag på allt det vi fått uppleva genom att resa på det sättet, och då känns det lite bättre.

Så var vi iväg, och Aon min frus brosdotter rattade oss i maklig takt ner genom Thailand. Jag minns att vi åkte tidigt mitt i natten för att undvika trafiken och komma fram i Hua hin i tid för att hinna bada och uppleva lite.

Så större delan av familjen sov nu i bilen medans jag tittade ut över landskapet som rullade förbi utanför. Jag satt fram med Aon och försökte föra en koversation på knacklig thailändska blandat med engelska. Aon är en välutbildad tjej som studerat hårt i Thailand för att bli dommare. Hon är redan advokat och har mycket inflytande i släkten och där hon bor. Men engelska är inte hennes starka sida!

Hon hade tagit ledigt nästan hela våran semester för att hjälpa oss med barnen och köra dit vi ville. Otroligt tuff tjej men samtidigt så omtänksam och hjälpsam. En personlighet man inte ser ofta hemma i stockholm.

Aon började bli väldigt trött och vi hade många timmar kvar att köra. Så jag sa till henne att stanna för att sova ett tag. Vi kunde passa på att äta lite frukost samtidigt menade jag.

 

Dagen började precis gry, Och jag steg ur bilen på vad som verkade vara något slags utkiksplats vid vägen. Jag hade inte riktigt uppskattat hur vackert det var inifrån bilen, men när jag steg ur så insåg jag hur vackert det var!

Det var lugnt och still och alla utom jag och Aon sov i bilen. Jag såg mitt tillfälle att få fotografera och föreviga denna fantastiska plats i det fina morgonljuset och packade snabbt men tyst ihop mina foto pinaler och stängde tyst som en vessla bildörren.

Aon la sig under en filt och jag började planera min promenad mot utkiksplatsen då jag hörde bildörren öppnas. Det var min fru och Yasmine som just vaknat till och ville följa med. Jag hyschade dom och bad dom snabbt stiga ur och följa med!

Vi gick ett kort stycke upp mot utkiksplatsen. Vi passerade ett litet mysigt fik och några trötta ortsbor hälsade vänligt och log när dom såg kamera utrustningen. Dom slängde en puss till Yasmine som glatt skuttade efter mig.

 Yasmine och Nang.

Utkiksplatsen låg belägen vid en stor sjö, och för att komma dit gick man igenom en trädgård som var enastående vacker. Tillfället och platsen var sådant som läker själens sår på ett ögonblick. Fantastiskt. Och vilken tur att vi stannade här.

Medans min fru och Yasmine strosade( eller skuttade i Yas fall ) mot vattnet, plåtade jag så mycket jag kunde.

Vi mötte en annan Thailändsk familj som log och skrattade när Yasmine skuttade förbi, och förutom dom var vi aldeles själva vid platsen. Avsaknaden av turister var i min mening också något som gjorde tillfället så magiskt. Så fort jag ser turister vill jag bara därifrån!

Nang och Yas gäspar belåtet i morgonljuset.

Efter detta släntrade vi tillbaks mot det fik vi hade sett på vägen mot utkiksplatsen.

Mätta på fotande och strosande men hungriga på lite frukost innan vi skulle väcka Aon och fortätta våran resa. Vi satt där på fiket och småpratade lite. Tacksamma för den diamant som detta tillfälle faktiskt var. Som vi just hade bjudits på.

En sådan oplanerad händelse man inte får uppleva då man reser med guidad tur med andra turister. En plats och ett tillfälle man alltid kommer att minnas. Och ingen av oss var speciellt sugna på att gå tillbaks till bilen för att sedan fortsätta resan i värmen och på de farliga motorvägarna i Thailand....

  Nang och Yas med utsikt mot vattnet.



Postat 2012-05-19 13:00 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Faran var över.

Dom lever! Vi klarade det! Dessa ord far igenom mitt minne då jag begrundar de sista dagarna på sjukhuset.

 

Linnea och Christofer levde och skulle må bra igen. Fantastiskt.

Ett mörker hade lyft och lämnat sjukhusrummet, och förutom aparater och sjuksköterskorna som sprang där så fanns inte samma tecken på allvarligt sjuka barn längre.

Dom var fortfarande ganska svaga och tvungna att äta mängder av mediciner, men annars började dom uppföra sig som barn brukar göra. Skratta och hitta på bus, alltid ett bra tecken på att barn börjar bli friska.

 Nu hade vi också massor av besök. Våran släkt vågade sig nu in fast med masker. Men det var härligt att se alla dessa människor komma för att hälsa på våra barn. Och att ha friska människor runt oss istället för att bara vara  själva och vältra oss i baciller och sjukdom.

Vi hade dialog med doktorn och frågade vad våra chanser var att få lämna sjukhuset inom en snar framtid. Hon var inte helt nöjd med att släppa oss, men gjorde det till slut med vilkoret om att ta med ett helt batteri mediciner som vi fick strikta order om att ge alla barnen flera gånger om dagen.

Min fru hade också ordnat vistelse i Hua hin på en väldigt vacker plats som hennes bror även ordnade åt oss förra gången vi var här i Thailand.

Han tycket synd om oss och barnen och ville att vi skulle få vila upp oss ordentligt innan vi reste vidare i Thailand.

Betydde det att vi nu äntligen skulle få börja våran semester?



Postat 2012-05-19 00:36 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Thailand, en flashback!

 Linnea på Mayo Hospital, Bankock.

 

Då är vi hemma. Dom orden känns extra trevliga när jag inser att det fanns ögonblick under resan då jag tänkte att vi kanske inte skulle komma hem igen.

Så var det faktiskt.

Och om vi skulle komma hem några av oss i familjen skulle livet inte se likadant ut som det gjorde innan. Men vi kom tillbaka och vi gjorde det allihopa. Ödet log mot oss den här gången.

Jag sitter och tittar igenom mina ca 1000 digitala bilder och går också igenom mina markerade filmrullar och planerar vilka jag ska retushera och vad jag vill göra med dom.

Filmsnuttar från resans gång börjar rulla i huvudet innanför mina ögonlock då jag sluter ögonen och blickar tillbaka.

Arlanda, trötta efter att ha stigit upp tidigt men glada och spända över vad som komma skall

. Yasmine, Mcdonalds Arlanda.

Jag och min fru, mina barn Yasmine, Linnea, Christofer och Eye.

Själv är jag oerhört flygrädd. Resten av familjen gillar det. Innan en resa är jag alltid nervös men kan inte visa barnen. Man måste vara stark inför dom!

Vips så var vi uppe i luften och den långa flygresan börjar. Stundtals slappnar jag av och kan till och med njuta.

Jag kommer ihåg att jag hade väldiga förväntningar på denna resa. Våran förra resa till Thailand och min första var verkligen fantastisk, så denna hade mycket att leva upp till.

Jag funderade över hur min Thailändska skulle fungera med alla släktingar där nere denna gång. jag hade ju nu läst i över 3 år och börjar känna mig ganska säker på att förstå språket men också att faktiskt göra mig förstådd.

Jag funderade också mycket över vad jag skulle fotografera denna gång.

Så, vi hade landat i Bangkok.

Trötta och matta plockar vi ihop våra saker och går mot utgången där värmen väntar men också våran släkt som ska möta upp oss. Taxi chaufören P.Som och hans fru med dottern Pizza som hämtade oss förra gången också.

BAM! Värme, återseende och glädje på en gång.

Omtumlade kör de oss i den fina minubussen mot en hyrd lägenhet i Bangkok som vi ska ha som bas de närmaste dagarna. Där träffar vi flera släktingar och avnjuter en god middag medans barnen leker i parken bredvid.

 P.Som och Jui.

Christofer i lekparken!

 

Efter en trevlig kväll med glada återseenden och planering inför resten av resan åker vi hem till lägenheten.

Intet ont anande om dagarrna som skulle följa som skulle bli fyllda av ångest och rädsla inför framtiden.

Dagen efter åkte vi iväg mot en hårsalong där min fru skulle tillbringa några timmar med att fixa sitt hår men även passa på att klippa barnens hår lite kortare innan dom skulle träffa resten av släkten.

Det första tecknet på att något inte stod rätt till kom precis innan vi skulle kliva ur taxin och Linnea plötsligt började spy okontrollerat. Vi tittade oroligt på varandra medans vi verbalt började avfärda det som vanlig åksjuka som hon stundtals kunde få nu på senaste tiden.

Väl inne på salongen såg hon trött ut men verkade må bättre.

Jag förberedde mig på några timmars rejäl tristress och tog fram en god bok medans jag lutatde mig tillbaka med en kopp kaffe från personalen på salongen. Barnen härjade fritt medans Barberaren hunsade sina anställda och svärmade runt min fru i förhoppning att hon skulle gilla han senaste kreation.

            

Medans tiden gick kunde jag nu konstatera att Linnea inte verkade må riktigt bra. Hon blev tröttare och tröttare och var plötsligt lite varm. Även Christofer såg lite tagen ut och jag började ana oråd.

jag bestämde mig för att åka till en närliggande klinik med min frus brors dotter Aon som skulle köra oss dit.  Väl där konstaterade dom att Linnea hade feber men kunde inte riktigt enas om varför utan skrev ut febernedsättande och sa till oss att åka hem för att vila.

Vi åkte hem till våran lägenhet för att avvakta och vänta in min fru och de andra barnen och höll samtidigt koll på Linnea för att se om hon blev bättre eller sämre.

De andra dök upp och vi kunde nu också konstatera att Christofer också började få feber. Linnea blev inte bättre av medicinen utan febern ökade medans hon också nu började yra av den höga febern. Christofer började även han att jämra sig och blev även han brännhet i feber. Oron växte och en otäck känsla spred sig i magtrakten medans jag hörde Christofer ropa på hjälp med svag gäll röst.  Där låg dom på varsin madrass mot det kalla klinkers golvet och jämrade sig sida vid sida.

Som förälder känner man sig oerhört maktlös och utsatt i ett främmande land. Samtidigt ville vi ju inte oroa barnen ännu mer utan försökte ge dom den trygghet vi kunde medans vi bestämde att åka in till akuten direkt.

Nu var det ilfart till Sjukhuset Mayo Hospital som var ett privat sjukhus mitt i Bangkok.

Vi visades snabbt till en barnavdelning några våningar upp där vi togs emot. Dom insåg snabbt att något var fel och att hjälp måste sättas in direkt.

De förklarade att de hade drabbats av en svår influensa och att de närmaste dagarna var kritiska, men att dom hade goda förhoppningar om att allt skulle gå bra eftersom vi kom in i tid.

Dom närmaste timmarna kändes surrealistiska. Så många tankar fladdrade runt i skallen. Hur kunde detta hända!? varför?! Vad kommer att hända med våra barn? Nej!

Ilska och oro och maktlöshet om vartannat.

Plötsligt låg vi där på natten på en britts sida vid sida jag och min fru. Yasmine Låg också bredvid oss sovandes. Mirakulöst nog hade hon klarat sig med lite feber ännu så länge. Och Eye, våran äldsta dotter fick stanna hos några släktingar eftersom det inte fanns plats i rummet där de andra låg. Hon verkade också ha klarat sig bra i nuläget.

I tysthet låg vi där i halvmörkret med våra blickar på våra stackars barn som låg där framför oss, med dropp och masker för sina små munnar.

 

En tår rullade sakta nedför min frus kind och jag fattade hennes hand.

Mina egna tårar var inte långt borta och jag kände ögonlocken stå emot ett tag innan fördämningen brast och även jag grät i tyshet, där i det varma sjukhusrummet, i den varma natten, i det varma Bangkok...

Forts följer.

 


 



Postat 2012-05-12 01:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera