Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Thailand, en flashback!

 Linnea på Mayo Hospital, Bankock.

 

Då är vi hemma. Dom orden känns extra trevliga när jag inser att det fanns ögonblick under resan då jag tänkte att vi kanske inte skulle komma hem igen.

Så var det faktiskt.

Och om vi skulle komma hem några av oss i familjen skulle livet inte se likadant ut som det gjorde innan. Men vi kom tillbaka och vi gjorde det allihopa. Ödet log mot oss den här gången.

Jag sitter och tittar igenom mina ca 1000 digitala bilder och går också igenom mina markerade filmrullar och planerar vilka jag ska retushera och vad jag vill göra med dom.

Filmsnuttar från resans gång börjar rulla i huvudet innanför mina ögonlock då jag sluter ögonen och blickar tillbaka.

Arlanda, trötta efter att ha stigit upp tidigt men glada och spända över vad som komma skall

. Yasmine, Mcdonalds Arlanda.

Jag och min fru, mina barn Yasmine, Linnea, Christofer och Eye.

Själv är jag oerhört flygrädd. Resten av familjen gillar det. Innan en resa är jag alltid nervös men kan inte visa barnen. Man måste vara stark inför dom!

Vips så var vi uppe i luften och den långa flygresan börjar. Stundtals slappnar jag av och kan till och med njuta.

Jag kommer ihåg att jag hade väldiga förväntningar på denna resa. Våran förra resa till Thailand och min första var verkligen fantastisk, så denna hade mycket att leva upp till.

Jag funderade över hur min Thailändska skulle fungera med alla släktingar där nere denna gång. jag hade ju nu läst i över 3 år och börjar känna mig ganska säker på att förstå språket men också att faktiskt göra mig förstådd.

Jag funderade också mycket över vad jag skulle fotografera denna gång.

Så, vi hade landat i Bangkok.

Trötta och matta plockar vi ihop våra saker och går mot utgången där värmen väntar men också våran släkt som ska möta upp oss. Taxi chaufören P.Som och hans fru med dottern Pizza som hämtade oss förra gången också.

BAM! Värme, återseende och glädje på en gång.

Omtumlade kör de oss i den fina minubussen mot en hyrd lägenhet i Bangkok som vi ska ha som bas de närmaste dagarna. Där träffar vi flera släktingar och avnjuter en god middag medans barnen leker i parken bredvid.

 P.Som och Jui.

Christofer i lekparken!

 

Efter en trevlig kväll med glada återseenden och planering inför resten av resan åker vi hem till lägenheten.

Intet ont anande om dagarrna som skulle följa som skulle bli fyllda av ångest och rädsla inför framtiden.

Dagen efter åkte vi iväg mot en hårsalong där min fru skulle tillbringa några timmar med att fixa sitt hår men även passa på att klippa barnens hår lite kortare innan dom skulle träffa resten av släkten.

Det första tecknet på att något inte stod rätt till kom precis innan vi skulle kliva ur taxin och Linnea plötsligt började spy okontrollerat. Vi tittade oroligt på varandra medans vi verbalt började avfärda det som vanlig åksjuka som hon stundtals kunde få nu på senaste tiden.

Väl inne på salongen såg hon trött ut men verkade må bättre.

Jag förberedde mig på några timmars rejäl tristress och tog fram en god bok medans jag lutatde mig tillbaka med en kopp kaffe från personalen på salongen. Barnen härjade fritt medans Barberaren hunsade sina anställda och svärmade runt min fru i förhoppning att hon skulle gilla han senaste kreation.

            

Medans tiden gick kunde jag nu konstatera att Linnea inte verkade må riktigt bra. Hon blev tröttare och tröttare och var plötsligt lite varm. Även Christofer såg lite tagen ut och jag började ana oråd.

jag bestämde mig för att åka till en närliggande klinik med min frus brors dotter Aon som skulle köra oss dit.  Väl där konstaterade dom att Linnea hade feber men kunde inte riktigt enas om varför utan skrev ut febernedsättande och sa till oss att åka hem för att vila.

Vi åkte hem till våran lägenhet för att avvakta och vänta in min fru och de andra barnen och höll samtidigt koll på Linnea för att se om hon blev bättre eller sämre.

De andra dök upp och vi kunde nu också konstatera att Christofer också började få feber. Linnea blev inte bättre av medicinen utan febern ökade medans hon också nu började yra av den höga febern. Christofer började även han att jämra sig och blev även han brännhet i feber. Oron växte och en otäck känsla spred sig i magtrakten medans jag hörde Christofer ropa på hjälp med svag gäll röst.  Där låg dom på varsin madrass mot det kalla klinkers golvet och jämrade sig sida vid sida.

Som förälder känner man sig oerhört maktlös och utsatt i ett främmande land. Samtidigt ville vi ju inte oroa barnen ännu mer utan försökte ge dom den trygghet vi kunde medans vi bestämde att åka in till akuten direkt.

Nu var det ilfart till Sjukhuset Mayo Hospital som var ett privat sjukhus mitt i Bangkok.

Vi visades snabbt till en barnavdelning några våningar upp där vi togs emot. Dom insåg snabbt att något var fel och att hjälp måste sättas in direkt.

De förklarade att de hade drabbats av en svår influensa och att de närmaste dagarna var kritiska, men att dom hade goda förhoppningar om att allt skulle gå bra eftersom vi kom in i tid.

Dom närmaste timmarna kändes surrealistiska. Så många tankar fladdrade runt i skallen. Hur kunde detta hända!? varför?! Vad kommer att hända med våra barn? Nej!

Ilska och oro och maktlöshet om vartannat.

Plötsligt låg vi där på natten på en britts sida vid sida jag och min fru. Yasmine Låg också bredvid oss sovandes. Mirakulöst nog hade hon klarat sig med lite feber ännu så länge. Och Eye, våran äldsta dotter fick stanna hos några släktingar eftersom det inte fanns plats i rummet där de andra låg. Hon verkade också ha klarat sig bra i nuläget.

I tysthet låg vi där i halvmörkret med våra blickar på våra stackars barn som låg där framför oss, med dropp och masker för sina små munnar.

 

En tår rullade sakta nedför min frus kind och jag fattade hennes hand.

Mina egna tårar var inte långt borta och jag kände ögonlocken stå emot ett tag innan fördämningen brast och även jag grät i tyshet, där i det varma sjukhusrummet, i den varma natten, i det varma Bangkok...

Forts följer.

 


 

Inlagt 2012-05-12 01:26 | Läst 1544 ggr. | Permalink
Stark berättelse.... Tur i oturen att ni reste till ett land med bra sjukvård.
Svar från rikitikitavi   2012-05-12 11:04
Absolut, och nu vet jag ju det. Innan man går igenom en ssådan här sak utomlands har man ju alltid massa fördommar om utländsk sjukhusvård. Men dom tog verkligen bra hand om oss alla.



(Visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?

XXX