Aeterna Pictura

Faran var över.

Dom lever! Vi klarade det! Dessa ord far igenom mitt minne då jag begrundar de sista dagarna på sjukhuset.

Linnea och Christofer levde och skulle må bra igen. Fantastiskt.

Ett mörker hade lyft och lämnat sjukhusrummet, och förutom aparater och sjuksköterskorna som sprang där så fanns inte samma tecken på allvarligt sjuka barn längre.

Dom var fortfarande ganska svaga och tvungna att äta mängder av mediciner, men annars började dom uppföra sig som barn brukar göra. Skratta och hitta på bus, alltid ett bra tecken på att barn börjar bli friska.

 Nu hade vi också massor av besök. Våran släkt vågade sig nu in fast med masker. Men det var härligt att se alla dessa människor komma för att hälsa på våra barn. Och att ha friska människor runt oss istället för att bara vara  själva och vältra oss i baciller och sjukdom.

Vi hade dialog med doktorn och frågade vad våra chanser var att få lämna sjukhuset inom en snar framtid. Hon var inte helt nöjd med att släppa oss, men gjorde det till slut med vilkoret om att ta med ett helt batteri mediciner som vi fick strikta order om att ge alla barnen flera gånger om dagen.

Min fru hade också ordnat vistelse i Hua hin på en väldigt vacker plats som hennes bror även ordnade åt oss förra gången vi var här i Thailand.

Han tycket synd om oss och barnen och ville att vi skulle få vila upp oss ordentligt innan vi reste vidare i Thailand.

Betydde det att vi nu äntligen skulle få börja våran semester?