Aeterna Pictura

Bröllopsfotografen Del 3, Ceremonin.

En till helg och vecka har gått och i senaste inlägget berättade jag om hur jag följde pojkarnas och Best men i deras förberedelser.

Den här gången är det upptakten till ceremonin och spänningen inför denna, både hos mig och de andra iblandade.

Efter att ha fotograferat alla grabbarna rusade jag över mot "Dramak", där tärnorna och bruden skulle göra sig i ordning på andra sidan av hotellet.

jag visste att det började dra ihop sig för Ceremonin , och ett snabbt byta av utrustning för att vara beredd inför denna men även för att följa tärnorna och bruden mot "altaret"

När jag lämnade ena delen passerade jag snabbt den växande folkmassan som skulle sätta sig för att bevittna vigsel, släkt och vänner tittade förvånat på mig då jag störtade ut ur byggnaden med en D4 och ett 70-200 plus en Nikon Df med ett 24mm monterat. Båda runt halsen dinglandes medan jag sökte efter en skylt och en dörr som passade beskrivningen jag fått.

Jag tittade bilden jag fått......det stod ju Damrak!. Och där sprang nu en av de som jobbade runt. Jag insåg att det var låst och att jag snabbt skulle behöva komma in.

Mannen var hjälpsam och i samma ögonblick som han skulle låsa upp med sin bricka störtade en tärna ut och fick syn på mig. Kom martin!.

Jag var inne!

In väntande mig den här synen:

Tärnor som gjorde sig ordning och camilla som precis fåt allt utom hennes bukett fixad ordentligt poserade för några snabba mobil bilder. jag hejade snabbt och började plåta med min Df och 24mm glugg. Ljuset från det lilla fönstret i rummet gav henne ett vackert och kontrast rikt ljus, jag var glad att hon stod vänd mot ljuset.

De började bli ganska stressade och mitt i processen med att fixa buketten kom dom plötsligt påsen sak. En tärna fattades fortfarande! Hon var tydligen fortfarande kvar och skulle få sitt "make" hos make up artisten i deras gamla rum i andra delen. Pulsen blev hög hos alla, och de kunde ju inte gå ut nu och visa sig, och alla skulle om 3-4 minuter börja gå upp mot hennes väntande bror som skulle följa hennes procession mot hennes blivande man.

Alla blickar föll plötsligt på mig där jag stod lite svettig med kamerorna runt halsen och en väska i handen..." martin....skulle du kunna?" frågar camilla lite försiktigt men med nästan förtvivlan i rösten eftersom hon inser hur lite tid det är kvar och att hon inte egentligen vill be mig om en sådan sak.

Jag får lite panik först men inser att det är så det måste bli! ja jag springer! svarar jag och får ett nyckelkort som ska hjälpa mig tillbaka igen. jag springer nu med hjärtat i halsgropen ut över gården igen till det gamla huset, folkmassan utanför nu är stor, och nästan alla som ska samlas har kommit, många små skrattar lite med sympati och pekar efter mig då jag försvinner in i den andra byggnaden,

Väl inne hittar jag snabbt tillbaka till Make up rummet, och sticker in huvudet lite stressat men ändå med respekt för att inte skrämma någon halvnaken person där inne.

Där inne var sista tärnan, i full färd med att få på sig läppstift och lite småsaker. Hon är INTE klar och ber mig springa tillbaka igen att hon kommer inte hinna gå upp med dom samma väg. OK! småskriker jag och rusar tillbaka igen.

Damrak, nyckelkort, och in i rummer där tärnorna och bruden är:

Lite som kycklingar springer de runt och samlar på sig de sista detaljerna.

Jag delger budskapet från tärnan, och de tar tacksamt men stressat emot detta med ett Va?! OK, vi måste gå!

De andra tärnorna går nu ut för att möta brudens bror, och säger hej då och ger Camilla en kram och ett lycka till.

jag tar lite kort medan de går och följer Camillas och hennes väns sista samtal innan vi alla måste lämna. 

Hon håller upp brudbuketten stolt för mig i riktning mot fönstret.

Tar en snabb bild där och ett par sista bilder på de två där de står och utbyter vackra ord till varandra, Tärnan brister ut i tårar fats av glädje där hon begrundar sin vän där hon står i alla sin prakt. jag ler åt dem båda och säger att jag tar några fina bilder på dom tillsammans innan vi går...

Efter detta knackar det på dörren, det är dags!

Vi möter hennes barn i korridoren utanför, nu ska vi ned för trapporna och ut på baksidan av huset så vi kommer runt och till hennes bror som sedan ska leda henne sista biten. jag samlar snabbt ihop grejerna och rusar efter dom ned för trapporna. med DF i en hand knäpper jag av dessa bilder bakom de springande tärnorna. med lite tur finns det ett fönster över dem snett uppifrån som ger det fina ljuset där i gången...

Precis innan hon går ut trampar hon på klänningen och måste sänka sig ned snabbt för att rätta till det. Det är detta jag fångat på andra bilden här över.

Sedan är vi ute bakom huset, vi springer längs med detta mot andra sidan. Tärnorna efter mig och bruden framför mig nu!

Nu var vi framme!

Bestmen, brodern och barnen och någon tärna stod nu här och väntade och tog emot Camilla med leenden och förväntan.

Jag hann återigen nypa mig själv för att påminna mig om vilken ynnest det är att få dela sådana här vackra tillfällen, de fina orden, kärleken till varandra och den fina energin mellan vännerna och familjen. Det fanns bara glädje att bevittna.

Jag börjar röra mig upp i gången mot den väntande folkmassan som nu satt sig i rader på stolar för att bilda mittgången mot ceremonin.

Jag blir återigen länken som få ta reda på när det är dags mellan vigselförrättaren och de väntande där nere.

Tid! jag vinkar snabbt åt Camilla där nere och jag hinner se henne vända sig mot sin bror som hinner börja prata med henne lugnade innan de börjar gå upp i den långa gånger mot folket där uppe...

Här är jag glad för mitt 70-200 som verkligen är oumbärligt för att hinna med och också isolera ett sådant här ögonblick när det händer på avstånd.

Jag får till denna över just när camilla tittar upp och ler. Fantastiskt ögonblick. Nu ska hon snart möta sin blivande man, och alla förväntningarna sedan deras förlovning och tiden fram tills nu var snart i det förflutna.

Hennes bror gick bredvid och var not en väldigt in person att ha med sig i denna stund. han log kärleksfullt till sin syster och pratade lugnade om saker som fick henne att tänka å annat den sista biten.

Nu är dom uppe, mellan släkt och vänner. Alla är ganska tysta och enstaka ord av kärlek far mellan camilla och personer hon känner runt om sig av olika anledningar.

Där står han nu, hennes blivande man.

Jag springer runt bakom Vigselförrättaren och försöker få en vinkel genom den provisoriska blom bågen när ceremonin börjar.

Sedan försöker jag bara hinna med att fånga, blickarna, ordväxlingarna och deras uppmärksamma blickar.

Nu kommer ringarna fram med barnen.

Och det är nu klart, nu ska bruden kyssas.

Det är nu klart, allt släpper och grattis och andra applåder och glädjerop når dem samtidigt som de vänder sig mot alla och börjar gå sakta genom massan av folk och möter allas blickar som nygifta. Magiskt.

Väl utanför på parkeringen där alla samlas ska nu brudparet ned mot sjön med häst och vagn.

Jag springer efter och de ropar snabbt till mig. Vi ses nere vid sjön Martin, så tar vi bröllopsbilderna där!

Just det tänker jag. Nu var det dags för dom.

När paret åket och lugnet lagt sig något kommer tärnorna fram till mig tillsammans med alla Bestmen. "Oj! Vad fint det var! Hur gick det?"

Jag svarar samma sak, hur vackert det var oh att alla skötte sig så bra.

I nästa andetag ber de mig om vägbeskrivningen till sjön dit brudparet nu åkt med vagnen.

Va? Säger jag, det trodde jag ni hade?!

Vi inser alla snabbt att INGEN vet vägen ned till sjön. Mot bilarna för att försöka få en glimt av vagnen längs vägen ned mot sjön.

Detta blir en rätt dråplig färd i alla hast för att försöka genskjuta dom eller annars famla i blinda längs med sjön för att försöka hitta dom.

Mer om det i nästa blogg.

Bröllopsfoton.

/Over and out...

2022-07-10 07:54   niniz

Oj vilken fotodag (serie) gjädje och kärlek.
Spänning och fina bilder

/N

Svar från rikitikitavi 2022-07-10 12:02

Tack Nini :) ja men det var det verkligen!
ha en fin helg och vecka.
Mvh Martin.

2022-07-10 13:19   pdahlen

Fin serie. Har fotograferat två bröllop för vänner och det är nog det jobbigaste jag gjort. Man är ju helt slut efteråt, båda att hinna med allt, inte missa inställningar, tänka kreativt och att jobba i finkläder. På den tiden använde jag inte autoISO så det blev det klassiska felet att efter kyrkan och man skulle fotografera brudparet utanför när de lämnade kyrkan så blev alla bilderna överexponerade, men i övrigt gick det nog ändå bra