Aeterna Pictura

Julen närmar sig, Vabrovember, Ulfsunda slott

Efter en hel veckas Vabb och nästan hela veckan inomhus får jag nästan lika mycket myror i brallan som min son Julius 3 år.

Lite som en permission på ett av världens värsta fängelser "släppte" jag ut oss på permission under helgen. 

Som en nyvaken Methuselah styrde jag barnvagnen mot Lingsbergs gård i vallentuna, och längs vägen såg jag tecken på att julen snart är här. En stark kontrast till de väggar vi stirrat in i den senaste veckan.

Målet var att i iallafall inköpa en kopp java på det ståtliga cafet ute vid gården, och längs vägen rastades Julius trötta men överskottsenergiska( nytt ord? ) ben i sick sack mellan stolpar myrstackar och pinnar.

Med mig kanske mest för att få underhålla den kreativa muskeln hade jag kameran, med en manuell glugg och visst var jag varm efter att ha försökt fokusera på julles gestalt som svävade fram och tillbaks över vägen.

I ren protest rastade jag även min Spotmatic med en ruta som plåtades plikttroget mot en skock trötta får i det disiga november rusket.

Min förhoppning var att fiket skulle varit nästintill tomt med tanke på julius medtagna överskottsenergi.

Så var inte fallet och inte många platser fanns kvar inne i det vackra men lät trånga fiket belamrat med antikviteter som bara stod där och väntade på ett barn som inte rastats på en vecka, bräckligt och nära en bordskant.

Det blev dock en rätt trevlig stund med smarrig morotskaka och en stor latte som sveptes med taktiskt beslutsamhet för att hinna klart lagom till Julius var klar och jag kunde möta de klåfingriga fingrarna och parera vaser och antika statyer och mota olle i grind.

En snabb vallning som skulle gjort en fåraherde från Himalaya stolt fick honom och vagnen snabbt ut på vägen igen och sedan en son in i vagnen också.

Vi styrde kosan hemåt igen.

Nu väntar några till dagars vistelse hemma med honom, men sedan ser jag fram emot att få komma ut igen och att få träffa människor.

På tal om det var jag på en eminent 80 års middag på Ulfsunda slott föregående helg för min farbror. Det var väldigt trevligt och det är alltid kul att få dokumentera en händelse där människor som nästan aldrig ses och få dela med sig av bilderna efteråt. Att det sedan aldrig är speciellt populärt att springa runt i anletet på alla med ne kamera under själva tillfället gör det alltid lite stelt. Men som sagt det är värt det efter, om inte för alla åtminstone för den som fyller år och alltid några andra som ber att få bilderna skickade till sig.

Det var otroligt dåligt ljus i lokalerna, och det misstänkte jag innan. jag plockade med mig den ljusstarkaste gluggen jag hade på min M240 och den visade sig passa perfekt för mina ändamål under kvällen. Färgsticken som spelade som ett billigt läppstift över en clown på speed gjorde dock att jag valde att justera till monokromt läge i eftergehandlingen. Något jag i och för sig också redan innan trodde skulle passa fint med den tidlösa miljön och kläderna folk hade på sig.

Det var många roliga samtal, och maten var god och av sådan karaktär som man inte ofta provar, alltid roligt och spännande.

Miljön var vacker också, och de spännande rummen med sin historia avlöser varandra då vi efter maten utforskade dem och tog del av samtalen och de olika aktiviteterna varje rum bjöd på.

Kvällen närmade sig sitt slut och efter god mat och en del förfriskningar blev det endast några trötta samtal till innan taxi eller ytterkläderna skulle på igen.

Och födelsedags"barnet" och hans energi började även den att ta slut...

De sista konversationerna blev i liggande position och det sista av kaffet och karamellerna gick åt.

Nu var det dags att gå hem och tacka för allt.

Nu ses vi alla igen vid 90 års kalas? Vi håller tummarna för det.

Ha en fin vecka nu och en bra hel av det som är kvar.

/Over and out...